Israels vilja till fred
Inget annat land i världen har som Israel utsatts för så mycket påtryckningar från omvärlden att sluta fred med de fiender som vill förinta den judiska staten.
Och inget annat land i Mellanöstern har varit lika benäget att ingå fredsavtal.
En dryg vecka efter Osloöverenskommelsen mellan Yitzak Rabin och Yasser Arafat i augusti 1993 – i Radio Monte Carlo – påstod Arafat att överenskommelsen var en del av PLO:s plan från 1974 som hade Israels förintelse som mål. Foto: GPO
Eftersom en rad grannländer och terrororganisationer i närområdet historiskt har försökt och/eller uttrycker en vilja att utplåna Israel lever den judiska staten under ett konstant existensiellt hot. Ändå har Israel gång på gång visat sin vilja till fred med sina grannländer och med organisationer som har uttryckt som mål att eliminera Israel.
Israel accepterade FN:s delningsplan från år 1947 medan arabvärlden sade nej. Arabförbundet upprepade sitt kategoriska nej till Israels rätt att existera i Khartoumresolutionen i september 1967 som antogs i kölvattnet av sexdagarskriget. Resolutionen innehöll tre ovillkorliga nej: Nej till fred med Israel, nej till förhandling med Israel och nej till erkännande av Israel.
Efter att arabvärlden startat eller provocerat fram krig mot Israel åren 1948, 1956, 1967 och 1973 var Egypten den första arabiska staten att erkänna Israel diplomatiskt år 1979 i och med fredsavtalet mellan Israel och Egypten. Det följdes av fredsavtalet mellan Israel och Jordanien år 1994. Under år 2020 normaliserades relationerna med ytterligare fyra arabstater; Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan.
PLO:s flerstegsplan
När Palestinas befrielseorganisation (PLO) formulerade sina stadgar i maj 1964 beskrevs upprättandet av staten Israel som ”helt olagligt” och PLO betraktade hela det forna brittiska Palestinamandatet som det arabiska folkets odelbara hemland.
I stadgarna gjordes inledningsvis inga territoriella anspråk på Västbanken eller Gaza – som ockuperades av Jordanien och Egypten – utan enbart på israeliska markområden. Först år 1968 i kölvattnet av sexdagarskriget lyftes den arabiska befolkningens oberoende nationella identitet fram.
I Kairo i juni 1974 antog PLO ett program som krävde en nationell myndighet ”över varje del av palestinskt territorium som befrias” i syfte att fullborda befrielsen av hela territoriet. En partiell befrielse med väpnad kamp uteslöt inte diplomatiska kompromisser mot målet att ”fullborda befrielsen av hela det palestinska territoriet”.
Israel misstänkte att PLO skulle utnyttja territoriella kompromisser för att förbättra sina möjligheter att attackera Israel. Trots detta undertecknades Osloavtalet, som av israeliska kritiker ansågs vare ett steg i denna strategi.
Osloavtal och tillbakadraganden
Den 27 november 1996 noterade israeliska UD att Arafat, i Radio Monte Carlo en dryg vecka efter Osloöverenskommelsen i augusti 1993, påstod att Oslo-överenskommelsen var en del av PLO:s plan från 1974 som hade Israels förintelse som mål. I tv-stationen ANB den 7 maj 2009 sade ”PLO-ambassadören” i Libanon Abbas Zaki att ”tvåstatslösningen kommer att leda till kollapsen” av Israel.
Politiska påtryckningar på Israel och internationella bidrag i miljardklassen till den palestinska myndigheten gjorde att Arafat sju år efter Osloavtalet kunde starta Al-Aqsa-intifadan (som varade i fem år) och i mars 2003 bli rankad av affärstidningen Forbes som den sjätte rikaste personen i världen i kategorin”kungar, drottningar och despoter”. Arafats förmögenhet bedömdes då till 300 miljoner dollar.
Israel har också visat sig villiga att avstå mark i utbyte mot fred. Sinai överlämnades till Egypten år 1982 och Israel drog sig tillbaka från södra Libanon år 2000 efter att de år 1982 tvingade PLO att lämna området. Tillbakadragandet ledde till att Iran-stödda Hizbollah inledde terror- och missilattacker mot Israel från området. År 2005 avvecklades judiska bosättningar i Gaza och israeliska trupper lämnade vilket i juni 2007 ledde till att den terrorstämplade organisationen Hamas tog kontroll över Gazaremsan i det sista demokratiska valet på 16 år.
Till detta kommer det faktum att Israel är det enda landet i Mellanöstern där arabiska medborgare har rösträtt.