Hur fick Israel 10 miljoner invånare?

Flera stora immigrationsvågor från Östeuropa, arabvärlden, Sovjetunionen och Ryssland har mångdubblat antalet invånare i Israel.
Utvecklingen startade på allvar i mitten av 1800-talet.

Immigranter till Israel i början av 1950-talet. Foto: Benno Rothenberg

Invandringen av judar från diasporan till det geografiska område som historiskt sett utgjorde landet Israel kallas på hebrieiska aliyah (att gå upp) vilket syftar på att gå upp mot Jerusalem. Det var först under den andra hälften av 1800-talet som judar i stor skala började återvända till sitt forna hemland. 25 000 judar immigrerade då främst från Östeuropa och Jemen till det osmanska riket mellan åren 1881 och 1903. Även om en del av dem lämnade området efter en tid så bildades flera samhällen och städer som finns än i dag, som Rishon LeZion, Petah Tikva, Mazkeret Batya, Gedera och Bat Shlomo.
En andra våg kom åren 1904–1914 då omkring 35–40 000 judar anlände mestadels från Östeuropa. En tredje aliyah till det som nu hade blivit det brittiska Palestinamandatet skedde åren 1919–1923 då ytterligare 40 000 judar anlände, även då främst från Östeuropa. En fjärde aliyah (åren 1924–1929) ledde till att 82 000 judar immigrerade, de flesta av dessa flydde från antisemitismen i Polen.
En femte aliyah strax innan andra världskriget åren 1929–1936 ledde till att 174 000 judar från bland annat Tyskland sökte sig till området. Över 4 000 vita byggnader i Bauhaus-stil byggdes i Tel Aviv mellan 1920 och 1940 av de tysk-judiska arkitekter som immigrerade till regionen på flykt från förföljelserna i Nazi-tyskland.

Trots nazisternas judeförföljelser begränsade britterna år 1939 den judiska invandringen till 75 000 under fem år och lät den arabiska majoriteten besluta om eventuell ytterligare immigration. Judar var även begränsade från att köpa arabisk mark i mandatet. Även efter Auschwitz befrielse hindrade britterna judar från att komma in i landet. Den illegala immigration åren 1936–1948 ledde ändå till att omkring 100 000 judar anlände.
Vid självständighetsförklaringen 1948 öppnade Israel sina gränser till alla judiska invandrare, trots att de omgivande länderna anföll den nybildade staten. I sin första session 1949 antog Knesset lagen om återvändande som en grundläggande lag där varje jude har rätt att immigrera till Israel och bli medborgare.
Att landet utropades, vilket ledde till växande antisemitism och judeförföljelser i omgivande arabländer, ledde också till en stor immigrationsvåg från Israels grannländer. Algeriet har sedan 1948 minskat sin judiska befolkning från 140 000 till 200, Egypten från 75 000 till 100, Marocko från 265 000 till 2 100, Tunisien från 105 000 till 1 000 och Iran från 100 000 till 8 000. Samtliga judar i Irak (135 000), Libyen (38 000), Syrien (30 000) och Yemen (63 000) har lämnat sina länder.

En lika stor grupp kom efter Förintelsen även från europeiska länder. Det rörde det sig bland annat om 30 000 fångar på Cypern som överlevt Förintelsen och försökte fly till det blivande Israel men arresterades av britterna och placerades i läger på ön i Medelhavet.
Dessutom anlände omkring 130 000 överlevande från Förintelsen från flyktinglägren som inrättades efter kriget i främst Tyskland. Till detta kom ungefär 300 000 judar från länder i Östeuropa som hamnade under kommunistiskt styre efter kriget.
Nästa riktigt stora våg invandrare kom från Sovjetunionen. Under åren mellan 1970 och 1988 immigrerade omkring 165 000 sovjetiska judar till Israel. Efter Sovjetimperiets sammanbrott 1989 fram till 2006 togs närmare en miljon sovjetiska judar och deras släktingar emot av Israel enligt lagen om återvändande.