Historien bakom Israels flagga

Den judiska bönesjalens färger och Davidsstjärnans samlande symbol påminner om det judiska folkets koppling till Tora och till en 3000-årig närvaro i landet.

De blå ränderna på Israels flagga kan härledas till den judiska bönesjalen. Foto: Pixabay

Bakgrunden till de blå ränderna på Israels flagga kan härledas till den judiska bönesjalen som var vit med smala blå ränder nära kanterna och med den sexuddiga ”Magen David” eller ”Davids skölden”, som Davidsstjärnan kallas på hebreiska. Den sexuddiga stjärnan formad av två trianglar användes redan av kung Davids armé i Jerusalem bland annat på soldaternas sköldar. Kopplingen till den judiska bönesjalens blå-vita utseende innebär att flaggan förmedlar en religiös och en historisk symbolik om det judiska folkets koppling till Tora. Davidsstjärnan är en samlande symbol som i årtusenden har varit en av de viktigaste symbolerna för det judiska folket. Under andra världskriget tvingade nazisterna judarna att bära en gul Davidsstjärna på sina kläder. Den idé som låg till grund för Israels flagga presenterades redan år 1897 på den första sionistkongressen i Basel av flera olika delegater men flaggans starka religiösa kopplingar ogillades av flera av rörelsens ledande personer. I Theodor Herzls bok Der Judenstaat från 1896 skrev han: ”Vi har ingen flagga, och vi behöver en. Om vi vill leda många människor måste vi höja en symbol över deras huvuden. Jag skulle föreslå en vit flagga, med sju gyllene stjärnor. Det vita fältet symboliserar vårt rena nya liv, stjärnorna är de sju gyllene timmarna av vår arbetsdag”.

Variationer på det tema som presenterades på första sionistkongressen användes ändå av den sionistiska rörelsen och av den brittiska arméns judiska brigadgrupp under andra världskriget. Flaggan visades upp i Brittiska palestinamandatet och hissades när Israel utropade sin självständighet den 14 maj 1948. Den 28 oktober samma år antogs en lag av Knesset som erkände den sionistiska fanan som den nya statsbildningens officiella flagga. Den blå färgen ska vara ”mörk himmelsblå” vilket i judendomen symboliserar Guds härlighet, renhet och komplexitet. Det vita fältet representerar gudomlig välvilja. I Bibeln uppmanas israeliterna att färga trådarna på de tofsar som fanns i hörnen på kläderna mörkblåa. Syftet var att ”tänka på alla bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet”. (4 Mos 15:39 Svenska Folkbibeln 2015). Tanken att de blå och vita färgerna var det judiska folkets färger uttrycktes av Ludwig August von Frankl i en dikt från år 1864:

Där står han, insvept i bön,
I en gnistrande mantel av vitt…
Fållarna på den vita dräkten
Är krönta med breda ränder av blått;
Som översteprästens dräkt…
Dessa är färgerna i det älskade landet:
Blått och vitt är Judas gränser…