PODD
LJUDBOK
Moderna staten Israel bildades den 14 maj 1948 då Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion utropade den judiska staten. Bakgrunden var ett uppvaknat engagemang i mitten av 1800-talet för ett eget land bland judar i förskingringen. Även pogromer och antisemitism i Europa bidrog till utvecklingen. I november 1917 deklarerade det brittiska imperiet genom Balfour-deklarationen sitt stöd till förslaget att upprätta ett judiskt hemland i det dåvarande Brittiska Palestina-mandatet.
På San Remokonferensen den 19–26 april 1920 bekräftade första världskrigets segermakter Balfour-deklarationen formulering om ”judarnas nationella hem” i området. I juli 1922 erkände Nationernas förbund (NF), föregångaren till FN, det historiska bandet mellan det judiska folket och det Brittiska palestina-mandatet, som då omfattade hela området på både västra och östra sidan om floden Jordan.
I september 1922 delade NF och Storbritannien sedan upp området så att det judiska nationalhemmet skulle omfatta området väster om Jordanfloden, en femtedel av det ursprungliga området. Området öster om Jordanfloden blev Transjordanien, som vid krigsåret 1948 bytte namn till Jordanien för att landet ville markera sitt ägande av områdena väster om Jordan.
Efter andra världskrigets Förintelse, där sex miljoner judar mördades, föreslog FN:s generalförsamling den 29 november 1947 att Brittiska palestina-mandatet skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Detta accepterades av judarna men förkastades av de arabiska grannländerna. Egypten, Jordanien, Syrien och Irak plus en symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen gick istället till angrepp mot Israel när staten utropades, ett krig som Israel vann.
Bibeln beskriver hur kung David redan för drygt tre tusen år sedan intog Jerusalem och själv bosatte sig där. Platsen fick därefter namnet David stad (1Kung 2:11, 2 Sam 5:5).
Dessa ord om David bekräftar att det judiska folket har haft en relation till Jerusalem i omkring 3 000 år, vilket även bekräftas av omfattande arkeologiska fynd.
Efter kung Davids död byggde hans son Salomo templet uppe på den plats som nu kallas tempelplatsen. Arken med förbundstavlorna flyttades till det allra heligaste och i mer än 1000 år var Jerusalem därefter Israels självklara huvudstad.
Omkring 400 år efter att templet byggts erövrade den babyloniske härskaren Nebukadnessar Jerusalem, förstörde templet och förde det judiska folket i fångenskap. Efter 70 år i Babylon återvände det judiska folket till landet för att bygga upp templet igen. Detta tempel byggdes sedan ut av kung Herodes den store strax före vår tideräknings början, men förstördes återigen, nu av den romerske generalen Titus för knappt 2000 år sedan.
Trots inreseförbud, deportationer och massakrer från de olika imperier som dominerade området under olika epoker, har det hela tiden funnits en judisk närvaro i landet. Hos de många judar som levde skingrade runt om i världen hölls dessutom drömmen om att återvända till Israel vid liv i århundraden. Flera gånger per år bad de – oavsett var i världen de befann sig – den klassiska bönen: ”Nästa år i Jerusalem.”
Staden har ockuperats av babylonier, perser, greker, romare, bysantiner, araber, korsfarare, mamluker, ottomaner och britter men Jerusalem har aldrig varit huvudstad i något annat land än Israel.
1949 utropade staten Israel Jerusalem som sin huvudstad. Året innan hade staden delats sedan Jordanien ockuperat den östra delen – vilket innebar att judarna fördrevs och synagogor revs.
1967 bildade Jordanien tillsammans med 12 andra arabländer en koalition mot Israel, men denna aggression slogs tillbaka i sexdagarskriget år 1967 då även östra Jerusalem hamnade under israelisk kontroll. 1980 antog israeliska Knesset ”Jerusalem-lagen” som deklarerar att hela Jerusalem är Israels huvudstad.
Jerusalem hade i slutet av 1800-talet endast omkring 20 000 invånare och var en betydelselös och övergiven stad i det ottomanska imperiets utkanter. Jerusalem hade vid denna tid aldrig varit en huvudstad i något annat land än Israel. Staden intogs år 1917 av det brittiska imperiets general Allenby.
Befolkningen ökade när den judiska invandringen tog fart efter sekelskiftet och i november 1947 föreslog FN:s delningsplan för det Brittiska palestina-mandatet att Jerusalem skulle vara en internationell zon i 10 år, och att stadens invånare därefter skulle avgöra stadens framtid i en folkomröstning. Den arabiska parten godkände inte delningsplanen utan angrep Israel i maj 1948 för att utplåna den nybildade staten, ett krig som Israel istället vann.
Östra Jerusalem ockuperades åren 1948–1967 av Jordanien, innan Israel fick kontroll över hela staden. År 1980 antog Knesset ”Jerusalem-lagen” som deklarerade att ett enat Jerusalem är Israels huvudstad. FN antog en resolution som motsatte sig lagen och Holland – ett av få länder som då hade sin ambassad i Jerusalem – flyttade efter påtryckningar från arabvärlden sin ambassad till Tel Aviv. Kristna från bland annat Holland etablerade i denna veva ”Internationella Kristna ambassaden” som en solidaritetshandling med Israels beslut att välja Jerusalem som sin huvudstad.
Sedan Jordanien förlorade kontrollen över både Östra Jerusalem och den västra sidan av Jordan år 1967 och därefter via ett krig tvingade palestinska rörelsen PLO ut ur landet, växte de nationalistiska kraven på en palestinsk stat med Östra Jerusalem som huvudstad.
Islamiska Konferensen med över 50 medlemsländer beslutade i mars 2016 att ”den centrala frågan” för alla världens muslimer är palestiniernas anspråk på Jerusalem. Vatikanen, EU, FN och Ryssland har utifrån politiska, religiösa och ekonomiska utgångspunkter positionerat sig bakom detta krav när det gäller stadens slutgiltiga status. Ingen annan stad i världen möter samma intresse från världssamfundet.
Den moderna europeiska historien visar att det judiska folkets plats i folkgemenskapen har utmanats och behöver försvaras. Israel är en demokratisk stat med ett oberoende rättssystem och en fri press. Landet har både yttrandefrihet och en stor religionsfrihet, vilket är helt unikt i hela Mellanöstern. Israel befinner i dag sig i en utsatt situation med en rad diktaturer och terrororganisationer i närområdet, där flera av dem vill utplåna staten Israel.
Även i världspolitiken har Israel en utsatt position. FN och andra internationella organ har gång på gång gett efter för diktaturer och totalitära regimer som gjort gemensam sak i internationella forum för att rösta igenom människorättsfientliga, antisemitiska och Israelfientliga förslag.
Genom att ge historisk bakgrund, översikt och balans, samt bekämpa antisemitism och slå vakt om landet Israels och det judiska folkets rätt att existera, slår vi samtidigt vakt om demokrati, mänskliga rättigheter och människovärde både i Mellanöstern och i resten av världen.
Genom att stödja Israel försvarar kristna sin andliga tillhörighet. Bibeln beskriver hur Gud slöt förbund med Israel för att på så sätt välsigna hela världen. Frälsningen kommer från judarna, sade Jesus. Vi som kristna har blivit inympade i det äkta olivträdet genom vår tro. Ersättningsteologin – tanken att de kristna har ersatt det judiska folket i Guds handlande i historien är både felaktig och har försvagat kyrkan, samt fördunklat och politiserat kyrkans teologi.
Goda och sanna relationer med det judiska folket och landet Israel kommer att befrukta både den kristna församlingen och samhället i stort.
Många troende judar väntar på Messias. Messias i judendomen är den kommande frälsaren, segerherren som ska krossa ormens huvud, befria och segra över synd och död och samla in det judiska folket till Israels land. Messias kommer också att få alla världens nationer att tillbe Gud.
Gamla förbundet, den del av bibeln som judar och kristna har gemensam, beskriver Messias som en kung eller överstepräst som är ättling till kung David och som ska styra det judiska folket under den messianska tidsåldern. Dessa bibliska löften om att Messias ska rädda det judiska folket är giltiga än i dag.
Jesus själv var jude och predikade för det judiska folket. De första lärjungarna till Jesus var judar. Den första församlingen som bildades i Jerusalem var inledningsvis helt och hållet en judisk företeelse. Dessa troende judar tillbad i templet, firade de judiska högtiderna och höll sig till skrifterna. Även när de som inte var judar i stora skaror började komma till tro valde förgrundsgestalten Paulus, som själv var jude, att först vända sig till synagogorna och därefter till alla som inte var judar när han förkunnade evangeliet på sina missionsresor.
Tron att Jesus är den utlovade Messias skiljer den kristna tron från judendomen. Den kristna kyrkans historia, många gånger präglad av ersättningsteologi och antisemitism, har därefter bidragit till att skapa distans till det judiska folket.
Även om flertalet av dagens judar inte ser Jesus som sin Messias finns det många judar både i Israel och i andra delar av världen som definierar sig både som judar och Jesus-troende. Tron på treenigheten betraktas å andra sidan som avgudadyrkan av judiska rabbiner, som även menar att en Jesus-troende jude inte är en sann jude. Däremot ska Judar som tror på Jesus som Messias likafullt vara berättigade till staten Israels återvändandelag om de har judiska föräldrar eller far-/morföräldrar.
Vilodagen omnämns alldeles i början av Bibelns första bok, där Gud skapar världen och sedan vilar på den sjunde dagen och välsignar den. Sabbat firas alltså till minne av hur Gud skapade världen och innebär att man avstår från allt skapande arbete, ägnar sig åt familjen, studerar Torah och vilar. Sabbaten ingick också i förbundet som Gud slöt med israeliterna efter uttåget ur Egypten.
Sabbat firas varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills ”tre stjärnor syns” på lördag kväll.
Sabbatsfirandet inleds med att tända levande ljus och ha en festmåltid. På lördagsmorgonen firas gudstjänst då man läser och utlägger ett avsnitt ur Torah.
Här är några exempel:
(Alla Bibelhänvisningar är hämtade från Svenska Folkbibeln 2015)
5 Mosebok 30:3–5
Då ska Herren din Gud göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. Herren din Gud ska då åter samla dig från alla folk dit han har skingrat dig. Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände kommer Herren din Gud att samla dig därifrån och hämta dig därifrån. Herren din Gud ska föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du ska besitta det. Han ska göra dig gott och föröka dig mer än dina fäder.
Nehemja 1:9
Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där.
Jeremia 29:14
För jag ska låta er finna mig, säger Herren. Jag ska göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger Herren. Jag ska låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.
Hesekiel 11:17
Därför ska du säga: Så säger Herren Gud: Jag ska samla er från folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och jag ska ge er Israels land.
Hesekiel 20:34
Med stark hand och uträckt arm och utgjuten vrede ska jag föra er ut från folken och samla er från de länder dit ni skingrats.
Sefanja 3:20
På den tiden ska jag föra er hem, då ska jag samla er, för jag ska göra er till berömmelse och lovsång bland jordens alla folk när jag gör slut på er fångenskap inför era ögon, säger Herren.
Förintelsens ideologiska grund var Nationalsocialismens antisemitiska och rasideologiska världsbild där den ariska, germanska rasen beskrevs som överlägsen medan judarna beskrevs som lägre stående och som delaktiga i en ondskefull världskonspiration.
En bidragande orsak var Darwinistiska förklaringsmodeller på sociala förhållanden med betoningen på naturliga urval och den starkes rätt. Dessutom utmanade det judiska rättsmedvetandet den laglöshet som odlades i Nazi-tyskland och Hitler hävdade att ”samvetet är en judisk uppfinning”.
Förintelsen förutsatte en mångårig propaganda där judar steg för steg avhumaniserades.
Katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkors ersättningsteologi, antisemitism och undfallenhet mot nationalistiska ideologier passiviserade kyrkan, vilket gav spelrum på beslutande nivå för nationalsocialismen att genomföra förintelsen.
Den likgiltighet som världens länder uppvisade under exempelvis Evian-konferensen sommaren 1938 inför den ”judiska flyktingfrågan” i Tyskland och Österrike blev en bekräftelse och möjlighet för Hitler att gå vidare med den ”slutliga lösningen”.
Även Nazitysklands så kallade eutanasiprogram Aktion T4 – som mördade tiotusentals funktionshindrade – som initierades den 1 september 1939 var en testballong för att se hur den tyska opinionen skulle reagera. Efter protester från allmänheten och de kyrkliga samfunden avbröts Aktion T4 i augusti 1941, men fortsatte inofficiellt till krigets slut.
Alla sektorer av samhället var involverade i eller medvetna om Förintelsen: medier, rättsväsende, politik, näringsliv, utbildning, kultur och kyrka etc. Den omfattande byråkratin och organisationen för att möjliggöra förintelsens folkmord på miljontals människor på den europeiska kontinenten krävde att en stor del av samhället och en majoritet av Europas länder antingen var aktiva i projektet eller var passiva utan att protestera. Även själva krigssituationen i Europa i sig och den terror som polisstaten Nazi-tyskland utövade över sin befolkning skapade en utbredd rädsla som banade väg för förintelsen.
I mitten av augusti 2020 normaliserades de diplomatiska förbindelserna mellan Israel och Förenade Arabemiraten, med direktflyg och öppna telefonlinjer som några av resultaten. För första gången någonsin avblockerades telefonlinjer till Israel av Förenade Arabemiraten.
Avtalet slöts via ett telefonsamtal mellan USA:s president Donald Trump, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Abu Dhabis kronprins Sheikh Mohammed Bin Zayed.
I ett gemensamt uttalande sade de tre ledarna att Förenade Arabemiraten och Israel ”kommit överens om samarbete och sätta upp en färdplan för att etablera bilaterala relationer” och att Israel hade gått med på att stoppa annekteringen av den så kallade Västbanken.
Några veckor efter avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten undertecknade även Bahrain ett fredsavtal med Israel. Bahrain har tillsammans med Saudiarabien tillåtit flyg från och till Israel att flyga över landets luftrum. Bahrain var ett av de första arabiska länderna som övergav bojkotten mot Israel när landet år 2005 tecknade ett frihandelsavtal med USA.
I oktober 2020 kom Israel och Sudan överens om ett avtal om att normalisera sina förbindelser. Sudan har deltagit i flera krig mot Israel och efter sexdagarskriget 1967 – som föregicks av hot från arabländerna om att återigen försöka utplåna Israel – beslutade Arabförbundet i Khartoum i september samma år att säga tre historiska nej: ”Nej till fred med Israel, nej till ett erkännande av Israel och nej till förhandlingar med Israel.
I december 2020 följde Marocko efter Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan och upprättade sina diplomatiska förbindelser med Israel.
USA erkände samtidigt Marockos anspråk på den omtvistade Västsahara-regionen. Marocko hade då officiellt legat i krig med Israel sedan 1948 då landet hade en stor judisk befolkning på ca 250 000 personer. De anti-judiska upploppen 1948 i samband med att Israel utropades tvingade småningom majoriteten av marockanska judar att fly till Israel.
Ovanstående överenskommelser innebär att det nu är sex arabländer som har slutit fred med Israel. År 1978 slöt Egypten ett fredsavtal med Israels premiärminister Menachem Begin och år 1994 undertecknade Israel och Jordanien en fredsöverenskommelse.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är en mellanstatlig organisation som grundades av Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson år 1998. IHRA antog år 2016 en definition av antisemitism som även Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter har antagit: ”Antisemitism är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner samt religiösa samlingsplatser”.
Denna definition förstärktes ytterligare av svenska regeringen 2020 med elva inkluderade exempel. Bland dessa finns förnekelse av Förintelsen, att jämföra Israels politik med nazismen och att hålla judar kollektivt ansvariga för staten Israels mått och steg.
Antisemitism innebär alltså att behandla och bedöma judar annorlunda – utifrån exempelvis fientlighet, fördomar eller diskriminering – än andra människor av den enda anledningen att de är judar.
Antisemitismen har olika utgångspunkter.
– Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet och beskrev en kamp mellan den egna rasen och den judiska rasen (och andra) som måste besegras eller förintas.
– Efter att de omgivande muslimska länderna misslyckades med att utplåna staten Israel år 1948 har antisemitiska stereotyper blivit vanliga i skolböcker, medier och politisk agitation i många arabländer.
– Ersättningsteologi och judehat genom kyrkans historia är en annan källa till judeförföljelser och antisemitism.
En stor del av det judiska folket bor i dag i staten Israel och modern antisemitism riktas även mot den judiska staten. Forskaren Henrik Bachners doktorsavhandling Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945 beskriver en långtgående kontinuitet mellan antisemitism och antisionism efter andra världskriget.
Antisionism är en form av rasism som riktar krav på att den judiska staten ska upphöra och utplånas. IHRA beskriver olika former av antisionism som riktar sig mot staten Israel, bland annat:
– att anklaga judar som ett folk eller Israel som en stat för att hitta på eller överdriva Förintelsen.
– att anklaga judiska medborgare i andra länder för att vara mer lojala mot Israel, eller mot judarnas påstådda prioriteringar över hela världen, än till sina egna nationers intressen.
– att förneka det judiska folket deras rätt till självbestämmande, exempelvis genom att hävda att existensen av staten Israel har en rasistisk utgångspunkt.
– att tillämpa dubbla måttstockar genom att kräva ett beteende som inte förväntas eller krävs av någon annat demokratisk nation.
– att använda symbolerna och bilder som förknippas med klassisk antisemitism för att karakterisera Israel eller israeler.
– att göra jämförelser av modern israelisk politik med nazisternas.
– att hålla judar kollektivt ansvariga för staten Israels handlingar.
I Esters bok i Bibeln beskrivs hur fursten Haman för 2 500 år sedan planerade att utrota judarna i det persiska riket när Ahasverus var kung. Drottning Ester, som själv var judinna, räddade det judiska folket från att utplånas genom att tillsammans med Mordokaj avslöja komplotten.
Assyriska, babyloniska, grekiska och romerska världsherravälden ockuperade och kuvade Israel under biblisk tid.
Bar Kokhba-revolten från år 132 till 135 e.Kr. mot den romerska ockupationen ledde till att den största delen av den judiska befolkningen fördrevs från området och på ruinerna av det förstörda judiska templet byggdes ett Jupitertempel. Judarna, fördrivna från Jerusalem, levde därefter i ”diasporan” ända fram till staten Israel grundades år 1948.
I samband med korstågen för 900 år sedan belägrades Jerusalem och en grym massaker förintade stadens judiska och muslimska befolkning.
På 1300-talet svepte en våg av judeförföljelser fram över Europa.
År 1290 fördrevs alla judar från England, år 1394 skedde samma sak i Frankrike och år 1421 utvisades judarna i Österrike.
År 1492 förklarade Spaniens kungapar att alla judar som inte lämnade landet skulle avrättas. Omkring 200 000 judar vars förfäder bott i landet i hundratals år tvingades att fly.
Pogromerna i Tsar-ryssland och i Östeuropa i slutet på 1800-talet ledde till att hundratusentals judar flydde från dessa ofta religiöst och nationalistiskt motiverade judeförföljelser.
I slutet av 1800-talet pågick Dreyfusaffären i Frankrike, en politisk rättsskandal där den judiske officeren Alfred Dreyfus dömdes till livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Den judiske officeren fick senare upprättelse och anklagelsen mot honom avslöjades som ett justitiemord. Under processen, som bevakades av journalisten Theodor Herzl, krävde franska antisemiter att alla judiska officerare skulle tvingas bort från armén och senare att alla judar skulle utvisas ur Frankrike. Dreyfusaffären väckte stor internationell uppmärksamhet och affären ledde till att Theodor Herzl insåg att den europeiska antisemitismens aldrig blir bättre, vilket bidrog till att han skrev boken ”Der Judenstaat” och tog initiativ till Första sionistkongressen, som uttalade målet att bilda en judisk stat.
Förintelsen var historiens mest omfattande folkmord där omkring sex miljoner judar dödades av Nazi-tyskland under perioden kring andra världskriget. Folkmordet skedde genom att identifiera och segregera judarna, för att sedan samla ihop dem i ghetton på ockuperad mark och deportera dem till koncentrations- och förintelseläger där de utrotades genom ett systematiskt mördande.
Personer som föds i en judisk familj, har en judisk bakgrund eller som har konverterat till judendomen räknas som judar. En rabbinsk definition är att de som har en judisk mamma betecknas som judar.
Den romerske generalen Titus kuvade det judiska folket och förstörde templet i Jerusalem år 70 e.Kr. Några decennier efter Jerusalems förstöring ville den romerske kejsaren Hadrianus göra Jerusalem till en romersk metropol och förbjöd alla judiska traditioner. Många judar gjorde då uppror under ledning av Bar Kokhba.
År 135 kuvades upproret slutgiltigt och Hadrianus beslutade att utplåna judarna och deras religion. Han sålde alla judiska fångar till slaveri, förbjöd undervisningen i Torah, döpte om provinsen till Syria Palaestina och ersatte synagogor med romerska tempel.
Hadrianus ansträngningar bidrog till att det judiska folket inte fick tillbaka kontrollen över sitt hemland på över 1800 år.
FN:s delningsplan 1947 slog fast att det Brittiska palestina-mandatet skulle delas i en judisk och en arabisk stat, vilket förkastades av araberna. När staten Israel i enlighet med detta FN-beslut utropades 1948 intog Egypten Gaza medan Jordanien ockuperade Judéen och Samarien, det som i dag kallas Västbanken. Fram till sexdagarskriget 1967 fanns det inga starka internationella krav på en palestinsk stat.
När Jerusalems stormufti Amin al-Husseini år 1948 utropade ett självständigt Palestina på Gaza annullerades det av Egypten, medan Transjordaniens kung Abdullah I gav sig själv namnet ”kung av arabiska Palestina” och annekterade Västbanken.
Kung Abdullah mördades av anhängare till Jerusalems stormufti Amin al-Husseini i juli 1951 när han besökte Al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Efter sexdagarskriget har den palestinska rörelsen med massivt stöd från världssamfundet etablerat sig på Västbanken och Gaza.
Först 1988 avstod Jordanien från alla krav på Västbanken, samma år som den Palestinska befrielseorganisationen PLO utropade den arabiska staten Palestinas självständighet. Staten erkändes omgående av arabvärlden och av Sovjets kommunistiska lydstater. (Inget västeuropeiskt land förutom Sverige och Island har än så länge erkänt staten Palestina).
Israel drog sig tillbaka från Gaza och delar av Västbanken år 2005. Hamas på Gaza och palestinska myndigheternas regeringsparti Fata på Västbanken ligger sedan 2008 i konflikt med varandra och president Mahmoud Abbas har i dag ingen politisk kontroll över Gaza. Inga fria val har hållits på de palestinska områdena sedan 2006.
De viktigaste religiösa högtiderna:
• Shabbat: Den sjunde dagen som är en vilodag
• Rosh Hashanah: Det judiska nyåret
• Yom Kippur: Försoningsdagen då översteprästen bekände folkets synder samt förrättade offer i templet. Idag en faste-, böne- och gudstjänstdag då man ber Gud och människor om förlåtelse.
• Sukkot: Lövhyddohögtiden: firas till minne av ökenvandringen från Egypten till Kanaan.
• Simchat Tora: glädjehögtid över lagen, då man dansar med Torah-rullarna.
• Chanukah: Firas till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel.
• Tu Bishvat: Trädens nyår.
• Purim: Firas till minne av drottning Ester som räddade judarna från Hamans anslag.
• Pesach: Firas till minne av räddningen från dödsängeln vid uttåget ur Egypten.
• Shavuot: Skördefest och firande av att lagen gavs på Sinai berg.
• Tisha B’Av: Fastedag som påminner om hur både första och andra templet förstördes på denna dag.
Andra israeliska helgdagar och minnesdagar
– Yom HaShoah: Förintelsens minnesdag.
– Yom Hazikaron: minnesdag för stupade soldater och offer för terrorism.
– Yom Ha’atzmaut: Israels självständighetsdag.
– Yom Yerushalayim: Jerusalem dagen, firas till minne av Jerusalems återförening.
– Yom HaAliyah: firas för att hylla dem som invandrar till Israel.
– Den 30 november är en modern nationell minnesdag för dem som flydde kringliggande arabländer och Iran när staten Israel utropades, för dessa judars flykt och lidande.
De judiska högtiderna firas ofta med anledning av en händelse nämnt i Gamla testamentet – Tanach – eller i judisk historia. Gud instruerar det judiska folket att fira de bibliska högtiderna, som en del av gudstjänstlivet men också som ett pedagogiskt verktyg för att föra över historisk, filosofisk och andlig kunskap till nästa generation.
”Den här dagen i månaden Aviv drar ni ut… då ska du fira denna gudstjänst i den här månaden… På den dagen ska du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig när jag drog ut ur Egypten.” 2 Mos 13:4–8. (Svenska Folkbibeln 2015)
De bibliska högtiderna har alltså ett budskap och fungerar som en påminnelse om centrala händelser och viktiga principer för relationen mellan Gud och människa och i mellanmänskliga relationer.
Den kristna påsken vilar helt på Pesach. Under det osyrade brödets högtid på biblisk tid samlades judarna till templet i Jerusalem, för att fira högtiden och offra påskalammet. Det hebreiska ordet pesach, som betyder ”passera förbi”, syftar på hur dödsängeln i 2 Mosebok gick förbi alla de hus där dörrposterna hade bestrukits med blod från ett offrat lamm, vilket gjorde att de förstfödda judiska gossebarnen kunde räddas när de egyptiska hemmen hemsöktes.
Det ställföreträdande offret av påskalammet som räddningen från dödsängeln är själva grunden och utgångspunkten för det Jesus gjorde som Guds lamm i sin ställföreträdande död för mänskligheten.
Även Pingsten vilar på ett liknande sätt på den judiska högtiden Shavuot, som både är en skördehögtid och firar minnet av att Gud gav judarna de tio budorden på Sinai berg. Pingstens under inträffade när lärjungarna firade Shavuot – lagen blev skriven i deras hjärtan genom den Helige Ande och förstlingsskörden av människor som vände sig till Herren kunde bärgas.
Västbanken är ett område väster om Jordanfloden som historiskt är känt som Judéen och Samarien.
Efter 1948 års arabiska anfallskrig mot den nybildade israeliska staten ockuperades och annekterades området av Transjordanien, som bytte namn till Jordanien för att markera sitt ägandeskap av området även väster om Jordan. Samtliga judar fördrevs då från området – utan några internationella protester.
Israel tog området från Jordanien år 1967 och det är tveksamt om begreppet ockupation är tillämpbart, dels eftersom Jordanien inte längre (sedan år 1988) gör anspråk på Västbanken och dels för att Västbanken togs i samband med ett försvarskrig mot attackerande grannländer.
Efter Oslo-avtalen 1993 delades Västbankens upp i tre administrativa delar där områdets slutliga status skulle bli föremål för en kommande uppgörelse mellan Israel och den palestinska myndigheten. I område A (under den palestinska myndighetens politiska och militära styre) och B (under den palestinska myndighetens styre men med gemensam israelisk och palestinsk säkerhetsbevakning) finns inga israeliska invånare och det är förenat med livsfara att som jude befinna sig i dessa områden. Det finns drygt 2 miljoner araber på Västbanken.
Enligt FN bor det 650 000 judar i C-området (som är under israeliskt styre), varav drygt 220 000 bor i östra Jerusalem.
Det finns 1,9 miljoner araber i Israel med fullvärdigt israeliskt medborgarskap medan judar som bor på Västbanken av säkerhetsskäl måste skyddas av israeliska myndigheter.
Konfliktens kärna är att de flesta av arabvärldens ledare konsekvent har vägrat att acceptera staten Israel och en judisk befolkning i området. Arabvärlden med sina 422 miljoner invånare och nästan 600 gånger större landyta än Israel har utkämpat flera krig mot Israel med det uttalade målet att kasta judarna i havet och utplåna judarnas land. 1948 förkastades FN:s delningsplan av arabländerna och när Jordanien då erövrade Östra Jerusalem utvisades omedelbart alla judiska invånare.
Omkring 700 000 judar tvingades efter självständighetskriget 1948 att fly från arabvärlden när de angripande arabiska arméerna misslyckades med att utplåna Israel.
Flertalet muslimska och arabiska länder vägrar fortfarande inresetillstånd för personer med israeliska pass.
De araber som lämnade sina hem i samband med arabländernas angreppskrig mot Israel år 1948 har fått det internationella samfundets fulla uppbackning, till skillnad från de judiska flyktingarna efter folkmordet och den etniska rensningen av Europas judar och de judiska flyktingarna från Iran och arabvärlden.
Medan alla andra flyktinginsatser från FN via flyktingorganet UNHCR handlar om att integrera och inkludera flyktingar i deras nya miljö, har FN-organet UNRWA istället som mål att permanenta den palestinska flyktingsituationen. Inga andra flyktingar i världen kan ärva sin flyktingstatus i generationer.
Efter att ha förlorat flera angreppskrig mot Israel sade Arabförbundet under ett toppmöte i Sudans huvudstad Khartoum strax efter sexdagarskriget 1967 nej till fred med Israel, nej till förhandlingar med Israel och nej till en normalisering av relationerna med Israel.
Samtidigt ändrade arabvärlden taktik. Då Egypten och Jordanien hade förlorat kontrollen över det som nu definieras som de palestinska områdena lyfte muslimvärlden efter 1967, med hjälp av kommunistdiktaturerna i Warszawapakten och med stöd av Socialistinternationalen fram den muslimska befolkningens självständighetskrav som ett påtryckningsmedel gentemot Israel. Innan 1967 fanns det ingen stark nationell palestinska rörelse i Gaza eller på Västbanken.
Det har aldrig tidigare i historien funnits ett självständigt land med namnet Palestina och Jerusalem har aldrig varit huvudstad i något annat land än Israel.
I jämförelse med övriga Mellanöstern, där andelen kristna har sjunkit dramatiskt under de senaste åren, har Israel ett stort mått av religionsfrihet och yttrandefrihet även för messianska judar, även om messianska judiska samhällen eller individer har trakasserats av ortodoxa och ultra-ortodoxa grupper.
Den israeliska självständighetsförklaringen, som lästes upp i maj 1948 av Israels förste premiärminister David Ben Gurion lyder:
”Israel kommer att säkerställa fullständig jämställdhet när det gäller sociala och politiska rättigheter till alla sina invånare, oavsett religion eller kön; landet garanterar religionsfrihet, samvete, språk, utbildning och kultur; det kommer att skydda de heliga platserna för alla religioner; och den kommer att vara trogen mot principerna i FN:s stadga.”
I mars 1992 antog Knesset en grundlag om mänsklig värdighet och frihet, som deklarerar Israel som en ”judisk och demokratisk” stat. Israels högsta domstol slog fast att grundläggande mänskliga rättigheter, som rätten till religionsfrihet, samvets- och yttrandefrihet – är skyddat i Israel, eftersom detta är en del av människans värdighet som människa.
Israel är en judisk stat med stora religiösa minoriteter. Omkring 75 procent är judar, 20 procent är araber som mestadels är muslimer men där det även finns en stor grupp kristna. Nästan 400 000 israeler saknar en religion eller utövar andra religioner än de som nämnts ovan.
Judiska organisationer i Israel avvisar Jesus-troende judar som en del av judendomen. Stötestenen är synen på Jesus som Messias och läran om treenigheten, som avfärdas som avgudadyrkan. Flera judiska organisationer i Israel menar att de bibliska profetior som den messianska judendomen åberopar (från exempelvis Jesaja 53) som bevis för Messias lidande och död, har tolkats felaktigt.
Missionsaktivitet i Israel är kontroversiellt, särskilt när den sker från messianska judiska grupper, som av vissa ses som förrädare. Det är tillåtet för alla att uttrycka en världsåskådning, inklusive religiösa övertygelser, även om de inte accepteras av majoriteten. Lagen förbjuder en person att försöka få någon annan att ändra sin religion genom materiella fördelar. Det är också förbjudet att övertala en minderårig att byta religion. Hittills har ingen åtalats eller dömts enligt dessa lagar.
Messianska judar ska vara berättigade till staten Israels återvändandelag om de kan göra anspråk på en judisk härkomst.
Förutom regelrätta angreppskrig använde arabvärlden länge ekonomiska påtryckningsmedel för att försvaga Israel. Oljekrisen på 1970-talet är ett tydligt exempel på hur länder med goda relationer till Israel straffades av oljerika arabländer med några av Mellanösterns mest repressiva despoter.
Arabförbundets medlemsländer bojkottade även icke-israeliska företag som gjorde affärer med Israel. Även företag som gjorde affärer med företag som i sin tur gjorde affärer med Israel, svartlistades. Flera arabländer har lämnat den arabiska bojkotten.
Israel har endast påverkats marginellt av dessa ekonomiska bojkotter. År 2020 var Israel bland de 20 länder i världen med högst BNP per capita, enligt affärstidningen Forbes.
Rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS) har startats av palestinska aktivister med det uttalade målet att isolera Israel ekonomiskt, akademiskt, kulturellt och politiskt. Inför Eurovision Song Contest i Tel Aviv i maj 2019 uppmanade BDS-rörelsen artister och musiker att bojkotta musikfestivalen på grund av Israels värdskap.
Dagen innan finalen i Eurovision Song Contest i Tel Aviv beslutade det tyska parlamentet Förbundsdagen att stämpla BDS-rörelsen som en antisemitisk organisation.
”Argumentationsmönstren och metoderna som används av BDS-rörelsen är antisemitiska,” slog det tyska parlamentet fast. Motionen konstaterade att BDS kampanj som uppmanar till att märka israeliska produkter med ”köp inte”-märken påminner om Nazi-regimens bojkott av judiska företag.
Även Representanthuset, USA:s lagstiftande församling, röstade i slutet av juli 2019 med stor majoritet för en resolution som förkastar bojkott-rörelsen BDS. Resolutionen menade att BDS-rörelsen ”underminerar möjligheten för en förhandlingslösning i den israelisk-palestinska konflikten genom att kräva eftergifter endast för ena parten och uppmuntra palestinierna att avstå från förhandlingar och istället förlita sig på internationella påtryckningar.”
Under första världskriget förlorade Ottomanska riket Gaza till det Brittiska imperiet som därmed blev en del av det brittiska Palestinamandatet under Nationernas Förbund. Gazaremsan var i FN:s delningsplan år 1947 tänkt att bli en del av en arabisk stat, men planen blev aldrig en realitet eftersom Egypten erövrade området i samband med kriget mot Israel året därpå. Egypten annekterade därefter formellt Gaza.
När Jerusalems stormufti Amin al-Husseini, som under andra världskriget rekryterade bosniska muslimer till Hitlers Waffen-SS, därefter utropade ett självständigt Palestina på Gaza annullerades beslutet av Egypten.
Israel intog Gazaremsan efter sexdagarskriget 1967. Osloavtalet 1993 gav Palestinska myndigheten kontroll över Gaza och israeliska armén lämnade därmed området. År 2005 lät Israel samtliga israeliska invånare från Gazaremsan tvångsevakueras och idag bor det inga judar i området.
Många i den palestinska befolkningen försörjs av UNRWA som andra, tredje och fjärdegenerationsflyktingar.
Sedan år 2001 har mer än 20 000 missiler avfyrats från Gaza mot civila mål i Israel. Både Hamas och Islamiska Jihad i Gaza har stöd från Iran. Israels armé har i omgångar gått in i området för att desarmera avskjutningsramper och missilförråd.
Både Egypten och Israel har infört en blockad mot Gaza efter att Hamas kom till makten år 2007. Såväl Egypten som Israel motiverar blockaden med att den behövs för att undvika smuggling av vapen.
Israel har fått smeknamnet ”Startup Nation” och ligger i topp i världen när det gäller antalet nystartade företag per medborgare. I Israel startas årligen ett företag per 1 400 personer, vilket kan jämföras med Frankrike som har 0,112 nystartade företag per samma antal invånare. Tyskland har 0,056 startups per 1 400 invånare medan motsvarande siffra för Storbritannien är 0,21.
Teknologiföretag som Facebook, Apple, IBM och Microsoft har alla valt att upprätta centrum för forskning och utveckling i Israel. Judar, som bara utgör 0,2 procent av världens befolkning, har fått över 20 procent av alla Nobelpriser.
En orsak till denna utveckling är exemplets makt och att framgång smittar av sig. Israel är dessutom en mycket liten plats vilket underlättar kommunikation. Landets utsatta läge och befolkningens vana att möta stora utmaningar har bekräftat ordspråket att nöden är uppfinningarnas moder.
Israels innovationskultur och tekniska inflytande runt om i världen hänger även samman med att landet tvingats av att prioritera sin försvarsindustri för sin överlevnad. Militärtjänsten utbildar ledare som får stort ansvar och tänker utanför boxen. Tekniska innovationer som har skapats för att försvara landet når sedan en civil marknad. Israels underrättelsetjänst ligger i framkant när det gäller cyberspionage som i sin tur knoppar av sig till IT-industrin.
Behov, brist och svårigheter har gett Israel en överlevnadsstrategi som efterfrågar lösningar som både är kreativa och snabba. En hög nivå av kunskapsdelning mellan de olika aktörerna i Israel bidrar till snabb utveckling och efterfrågade lösningar som hjälper globala företag.
Som en förföljd grupp har judar alltid varit tvungna att jobba hårdare för att nå toppen. Judiska familjer har alltid betonat utbildning och den judiska kulturen främjar kritiskt tänkande, analys och debatt.
Under nästan 2000 år av förskingring har judar behövt läsa och studera för att utöva judendomen. Läs- och skrivkunnighet hindrade dem från att bli assimilerade och läskunnighet och ekonomisk utveckling hänger ihop. Judarnas utanförskap har gett judar en skepsis som både kan ifrågasätta myndigheter och etablerade ”sanningar”.
Israel som fått smeknamnet ”Startup Nation” ligger i topp i världen när det gäller antalet nystartade företag per medborgare. I Israel startas årligen 1 företag per 1400 personer, vilket ska jämföras med Frankrike som har 0,112 nystartade företag per samma antal invånare. Tyskland har 0,056 startups per 1400 invånare medan motsvarande siffra för Storbritannien är 0,21.
Teknologiföretag som Facebook, Apple, IBM och Microsoft har alla valt att upprätta centrum för forskning och utveckling i Israel. Judar, som bara utgör 0,2 procent av världens befolkning, har tilldelats över 20 procent av alla Nobelpriser.
En orsak till denna utveckling är exemplets makt och att framgång smittar av sig. Israel är dessutom en mycket liten plats vilket underlättar kommunikation. Landets utsatta läge och befolkningens vana att möta stora utmaningar har bekräftat ordspråket att nöden är uppfinningarnas moder.
Israels innovationskultur och tekniska inflytande runt om i världen hänger även samman med att landet tvingats av att prioritera sin försvarsindustri för sin överlevnad. Militärtjänsten utbildar ledare som får stort ansvar och tänker utanför boxen. Tekniska innovationer som har skapats för att försvara landet når sedan en civil marknad. Israels underrättelsetjänst ligger i framkant när det gäller cyberspionage som i sin tur knoppar av sig till IT-industrin.
Behov, brist och svårigheter har gett Israel en överlevnadsstrategi som efterfrågar lösningar som både är kreativa och snabba. En hög nivå av kunskapsdelning mellan de olika aktörerna i Israel bidrar till snabb utveckling och efterfrågade lösningar som hjälper globala företag.
Som en förföljd grupp har judar alltid varit tvungna att jobba hårdare för att nå toppen. Judiska familjer har alltid betonat utbildning och den judiska kulturen främjar kritiskt tänkande, analys och debatt.
Under nästan 2000 år av förskingring har judar behövt läsa och studera för att utöva sin judendom. Läs- och skrivkunnighet hindrade dem från att bli assimilerade och läskunnighet och ekonomisk utveckling hänger ihop. Judarnas utanförskap har gett judar en skepsis som både kan ifrågasätta myndigheter och etablerade ”sanningar”.