Församlingens judiska rötter

Antijudiska argument som formulerades som frön av antijudisk teologi i den tidiga kyrkans tidiga konflikt år – när kristna var förföljda och i underläge – blommade ut i sin fasansfulla fullhet när judarna blev en minoritet i ett kristet samhälle, konstaterar en doktorsavhandling vid University of Cambridge.

Jesus var jude och bar den traditionella manteln med tofsar som 5 Mos 22:12 beskriver. Foto: Yair Aronshtam

Frälsningen kommer från judarna, sade Jesus, som själv var jude och vars tolv lärjungar var judar. Även den första församlingen bestod av judar och när den helige Ande föll på pingstdagen var samtliga i den övre salen judar från Jerusalem. Även de 3000 som på samma dag anslöt sig till den första församlingen var judar från Jerusalem eller från diasporan.
Det var länge en stor dominans av troende som hade judisk bakgrund och förankringen i den judiska kulturen var självklar. Den kristna rörelsen växte fram ur en religiös och kulturell tradition som gjorde att de till att börja med uppfattades som en del av judendomen i Romarriket.
Demografiska förändringar där kristendomen upplevde en enorm tillväxt ledde till att flertalet kristna snart kom från icke judisk bakgrund. De som fanns i ledande ställning hade så småningom inte samma förankring i en judisk förståelse av tron.
Det judisk-romerska kriget fick en stark effekt på utvecklingen. Dessförinnan var Jerusalem-församlingen den dominerande men kriget tvingade även denna församling att fly. För att slippa bli associerade med i den romersk-judiska konflikten distanserade sig de troende från sitt judiska ursprung.

Trots att en del av dem sedan kom tillbaka, uppstod nya kristna maktcentra utanför Israel, i Antiokia och så småningom i Rom, konstaterar en doktorsavhandling vid University of Cambridge av David Nyström.
Judendomen hade en viss respekt i Romarriket eftersom det var en gammal och erkänd religion och kristna åtnjöt inledningsvis samma skydd. När de fick en egen identitet fick de inte del av detta undantag och tvingades att delta i de offer till kejsaren som judarna hade fått undantag från. När de vägrade drabbade förföljelsen och kristna blev därmed mer utsatta eftersom deras tro inte var lika etablerad.
Den kristna rörelsen var inledningsvis underdog, medan judendomen var mer etablerad. I denna konfliktsituation byggdes antijudiska tankekonstruktioner olyckligt in i den tidiga kristna kyrkan. Biskop Ignatius strax efter det första sekelskiftet uppvisar en jämförelsevis negativ inställning till det judiska och blev den förste biskopen som ställde begreppen kristendom och judendom mot varandra.

Tidiga kristna apologeter som Justinus Martyren uttryckte skadeglädje över att judarna besegrades i samband med Bar Kochba och uppfattade det som att Gud hade övergett judarna som folk – nu var de kristna det sanna gudsfolket – tvärtemot Paulus undervisning om att de hednakristna har ympats in i det äkta olivträdet; Israel.
Justinus Martyren menade till och med att judarna aldrig hade varit Guds folk – endast som en skuggbild, skriver David Nyström i sin doktorsavhandling och menar att de teologiska argument som skapades under den period då kristendomen var underdog hängde med när situationen var den motsatta och kristendomen blev dominerande.
Flera av historiens mest förödande antijudiska motiv grundlades i dessa tidiga konfliktsituationer. Det var när judarna blev en minoritet i ett kristet samhälle, som de frön av antijudisk teologi som hade såtts under dessa tidiga konflikt år, började blomma ut i sin fasansfulla fullhet genom att motivera förföljelse av judar i samband med inkvisitionen, korstågen, pogromerna i Östeuropa och den europeiska Förintelsen.
Trots detta fanns det flera hundra år senare kristna som kände en stor samhörighet med judendomen.