Moderna staten Israel bildades den 14 maj 1948 då Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion utropade den judiska staten. Bakgrunden var ett uppvaknat engagemang i mitten av 1800-talet för ett eget land bland judar i förskingringen. Även pogromer och antisemitism i Europa bidrog till utvecklingen. I november 1917 deklarerade det brittiska imperiet genom Balfour-deklarationen sitt stöd till förslaget att upprätta ett judiskt hemland i det dåvarande Brittiska Palestina-mandatet.

På San Remokonferensen den 19–26 april 1920 bekräftade första världskrigets segermakter Balfour-deklarationen formulering om ”judarnas nationella hem” i området. I juli 1922 erkände Nationernas förbund (NF), föregångaren till FN, det historiska bandet mellan det judiska folket och det Brittiska palestina-mandatet, som då omfattade hela området på både västra och östra sidan om floden Jordan.

I september 1922 delade NF och Storbritannien sedan upp området så att det judiska nationalhemmet skulle omfatta området väster om Jordanfloden, en femtedel av det ursprungliga området. Området öster om Jordanfloden blev Transjordanien, som vid krigsåret 1948 bytte namn till Jordanien för att landet ville markera sitt ägande av områdena väster om Jordan.

Efter andra världskrigets Förintelse, där sex miljoner judar mördades, föreslog FN:s generalförsamling den 29 november 1947 att Brittiska palestina-mandatet skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Detta accepterades av judarna men förkastades av de arabiska grannländerna. Egypten, Jordanien, Syrien och Irak plus en symboliska styrkor från Saudiarabien och Jemen gick istället till angrepp mot Israel när staten utropades, ett krig som Israel vann.