Tempelberget och den israeliska opinionen

Templet var i judendomen den plats där Guds närvaro manifesterade sig. Med hänvisning till platsens helighet vill många judar i dag inte gå på själva området för att undvika den plats där det allra heligaste i templet en gång låg.
Al-Aqsa-moskén och Klippmoskén som i dag finns på området byggdes på platsen omkring sjuhundra år efter Herodes utbyggnad. Ottomanska riket, Brittiska imperiet och Jordanien dominerade området innan Israel erövrade platsen i samband med sexdagarskriget år 1967. Då lämnade Israel över administrationen av området till Jordaniens överhöghet, även om Israel behöll säkerhetsansvaret.
Området är centralt för den arabisk-israeliska konflikten. I ett försök att behålla status quo, upprätthåller Israel ett förbud för icke-muslimer att be på själva tempelplatsen.
I september år 2000 besökte Israels oppositionsledare Ariel Sharon tempelberget, tillsammans med en Likud-delegation och ett stort antal poliser. Besöket sågs som en provokation av många palestinier och efterföljande demonstrationer eskalerade till den Andra intifadan. I efterhand visade det sig att oroligheterna var planerade sedan tidigare och att Sharons besök bara var ett svepskäl.

Många judiska rabbiner är efter 1967 överens om att det ska vara förbjudet för judar att beträda någon del av tempelberget. Deras uppfattning grundar sig på det rådande politiska klimatet kring platsen, tillsammans med risken att komma i närheten av tempelområdet utan erforderliga ritualer.
Ett växande antal ortodoxa rabbiner uppmuntrar till besök på vissa delar av området, bland annat för att motverka den pågående islamiseringen av området.
En opinionsundersökning från år 2005 visade att 53 procent av israelerna kunde tänka sig att lämna över tempelberget till internationell kontroll vid en fredsuppgörelse med palestinierna, så länge Västra muren var under israelisk kontroll. År 2010 visade en opinionsundersökning att 49 procent av israelerna ville att templet skulle återuppbyggas, medan 27 procent tyckte att regeringen skulle ta aktiva steg mot en sådan rekonstruktion.

Israel går mot en samlingsregering där Benyamin Netanuahu och Benny Gantz roterar som premiärministrar.
Efter tre parlamentsval på mindre än ett år gick uppdraget att bilda regering i mitten av mars till Benyamin Netayahus politiske motståndare Benny Gantz.

Men sedan Gantz blev talman i Knesset och fått löfte om flera tunga ministerposter öppnade han för att tillsammans med Netanyahu bilda en nationell enhetsregering för att möta coronaviruskrisen och undvika ett fjärde val.

Tanken var att de två skulle rotera som premiärministrar, där Netanyahu tjänstgjorde först. Beslutet att ingå i en samlingsregering med Netanyahu ledde till att Benny Gantz allians med Yair Lapid sprack.

Kompromisser mellan Netanuahu och Gantz har uppnåtts i alla viktiga frågor – med undantag av Västbankens status.

Helgen före påsk begärde Gantz en förlängning av mandatet att bilda regeringen hos president Reuven Rivlin. Tidsfristen löper ut den 13 april.

Högerpartiet Yamina hotade att lämna koalitionen istället för att ”sitta i en vänsterregering” som inte annekterar delar av Västbanken eller driver konservativa reformer.

Det ledde till att Likud tillkännagav en ny kravlista och de låsta positionerna som plötsligt uppstod i månadsskiftet mars-april ledde till ett osäkert dödläge.

I början av april hölls ett möte mellan de båda partiledarna som ledde fram till ett gemensamt uttalande där de instruerade sina förhandlingsgrupper att försöka åstadkomma ett koalitionsavtal så snart som möjligt.

I det tredje valet i Israel på mindre än ett år fick den sittande premiärministern Benyamin Netanyahus politiska allians 58 av Knessets 120 platser. Utmanaren Benny Gantz allians – vilket förutsatte passivt stöd från Arab-majoritetens på 15 platser – hade 55 mandat.

Vågmästarpartiet Yisrael Beiteinu (Israel är vårt hem) fick sju mandat och har krävt en samlingsregering.