27 år sedan Oslo-avtalet

Osloprocessen ledde fram till den första direkta överenskommelsen mellan Israel och palestinska politiker. Förhandlingarna inleddes i hemlighet i Oslo, Norge, och slutfördes i augusti 1993.

Oslo-avtalet skrevs därefter under i Washington den 13 september 1993 av Yitzhak Rabin för Israel och Yassir Arafat för PLO, i närvaro av USA:s president Bill Clinton.

Osloprocessen ledde fram till att Palestinska myndigheten skapades för att ta ett administrativt ansvar i de territorier som de kontrollerade. PLO skulle avsäga sig våldshandlingar och terrorism medan Israels militär skulle dra sig tillbaka från delar av Gazaremsan och Västbanken. 

PLO erkände staten Israel och Israel erkände i sin tur PLO som legitim förhandlingspartner och representant för det palestinska folket.

PLO erkändes även som förhandlingspartner i frågor som inte berördes av Oslo-avtalet, som Jerusalems status, flyktingfrågorna, gränsdragningar och säkerhetsfrågor mellan de två staterna.

I ett tilläggsavtal i september 1995 skedde en geografisk uppdelning av de palestinska områdena i område A, B och C.
Israel behöll dock den övergripande kontrollen över extern säkerhet, inklusive skyddet av gränsen mot Egypten och Jordanien, samt hot från havet och från luften.
Område A omfattar territorier som redan togs över i maj 1994 där de palestinska myndigheterna själva ansvarar för civil kontroll och säkerhetsfrågor. Det gäller städer som Jenin, Qalqilya, Tulkaram, Nablus, Ramallah och Bethlehem, samt stora delar av Hebron. Alla israeliska medborgare är förbjudna att resa in i detta område.
Område B omfattar andra arabiska städer och byar på Västbanken där palestinska myndigheter ansvarar för tillämpningen av lagar och medan säkerhetsansvaret delas av palestinier och israeler.
Område A omfattar ungefär 18 procent av Västbankens totala yta medan område B motsvarar 22 procent av territoriet. I område A och B bor tillsammans 2,8 miljoner palestinier, vilket motsvarar mer än 90 procent av den palestinska befolkningen.

Område C utgör omkring 60 procent av Västbanken som förblir under israelisk civilkontrol och säkerhetskontroll. En stor del av området är inte så tätbefolkat och omfattar bland annat israeliska samhällen, militära platser och statliga vägar. I område C bor knappt 400 000 israeler och 300 000 palestinier. Här finns en viss palestinsk kontroll om civila frågor som inte är relaterade till territorium.
Oslo-avtalet förutsatte palestinska val till ett kommande parlament, som hittills endast har hållits vid två tillfällen. År 1996 och för 14 år sedan år 2006. År 2000 utbröt den andra intifadan ut, vilket ledde till att förhandlingarna sedan dess har stått stilla.
Ett alternativ till den tvåstatslösning som Oslo-avtalet utgår från är en enstatslösning som kombinerar Israel och de palestinska områdena i en enda stat.